Ett MH med mersmak
...eller en september i hundarnas tecken

Så här i slutet av september har vi haft en riktigt stressig period, med många hundaktiviteter. Sedan länge var det planerat att vi skulle åka till Sollefteå för att gå MH (mentalbeskrivning hund) tillsammans med Kaksis kullkompisar,tisdag 20/9 och skulle vi åka så långt så måste Reha göra MH också tyckte husse. Dessutom var det en vattentävling i Mullsjö helgen innan, kanske det skulle gå att kombinera?

Vi anmälde oss till vattenprovet för sent, och nu mailar jag och ber att komma med på tävling efter att sista anmälningsdatum gått ut. Det kan finnas ett mönster här… men med en förstående tävlingsledning så blir vi antagna. Lilla Reha som fortfarande går på antibiotika för sin borrelia bedöms inte som i skick att tävla, så trots att hon är bättre på samtliga moment än Kaksi så får hon stå på stranden den här gången. Vi är åker mest för att se en tävling, Kaksi är inte färdig för start egentligen.

Nu är vi anmälda, och helt vill jag inte att vi ska skämma ut oss. En period av intensiv apportträning börjar, för det är där Kaksi är definitivt svagast Ett steg framåt, två tillbaka känns det som, när han (igen) inte ens vill ta apporten i munnen. Tillbaka till att leka med korvfylld dummy och boll, och det går att få apportering roligt igen.

Resan startar före gryningen söndag morgon, vi möter upp Marie & Patrik med Saga & Minna på milstolpen utanför Glumslöv, för att samköra till Mullsjö. Det är Maries "fel" att vi tränar i vatten över huvud taget, så det känns jätteskönt att ha "tränaren"/förebilden med i debuten. Saga ska också tävla, även hon i startklass .Första gången Saga tävlade i vatten gick det inte så bra, och min målsättning är att få minst samma poäng nu som de fick då (censurerade poängtalet).

Jag tror inte mina ögon när vi passerar Örkelljunga, termometern kryper ner under nollan och det är frostigt på marken. Vi åker norrut, för att bada! Funderar på hur galen jag egentligen är, och kommer fram till att riktigt så mycket som det verkar kan det inte vara, för då borde jag vara inlåst…

När vi kommer fram blåser det rätt hårt, termometern har stigit till 8 grader och duggregnet strilar tidvis ner. Underbara förutsättningar. Ett lite tråkigt bemötande innan vi kommer igång bidrar till att min motivation att tävla är totalt bortblåst, men Marie övertygar mig om att vara med på lottningen. Där drar jag startnummer ett, helt i linje med att vi inte ska ha en chans att lära av andra ekipage innan det är dags för oss.

Efter att andra klasser gjort sitt så är det dags för oss, och Kaksi visar att när det gäller så höjer han nivån. Trots att han apporterar kanonfint så blir vi nollade, han bytte grepp ute i vattnet från tjocka änden till att bita på mitten. Sökapporteringen hade vi aldrig gjort med att släppa ut paddeln från båt, jag har bara kastat den tidigare, så han testar med en grov pinne som ligger i vattenbrynet först. Det var ju fel, och han har doppat tassen i vattnet, så det blir nolla där också fast han simmar ut & hämtar paddeln sedan. I övriga moment så skramlar han ihop lite poäng, men jag som är koncentrerad på hunden har inte en aning om hur det gått. Jag går för att byta om, och hinner se slutet på Sagas arbete när hon får högsta poäng för simmande med förare. När alla andra ekipage (totalt sex) gjort sitt i startklass, så ska det efter lite paus bli prisutdelning. Det blev inga bilder, för att vädret var så kasst att jag ville inte ta ut kameran i det!

Vi som bara vill fortsätta köra norrut tycker väntan blir lång, men vi går en runda i skogen med vovvarna för rastas behöver de i alla fall.

När sedan den ena efter den andra blir framkallad till domare & tävlingsledare för att hämta resultatet, så inser jag att det bara är förstaplatsen kvar. Jag börjar fundera på om det var fler som tävlade, när Monika säger att "och vinnaren är en debutant" så ramlar polletten ner. Kaksi har vunnit sin tävlingsdebut! Visserligen på ynka 70,5 poäng, men det är ändå dubbelt så mycket som tvåan fått. Att sedan ha vunnit över Saga (som kom trea) är så oerhört obegripligt att jag inte riktigt kan smälta det, en hund som är väldigt duktig när vi tränar, med förare som jag beundrar, det känns väldigt stort. Dottern som följer med på resan hinner bli lite irriterad när vi kör norrut, för varannan timme utbrister jag "tänk att vi vann!".

Efter många kissepauser och bensträckare kommer vi fram till Sollefteå nära midnatt. Rickard hade nog tänkt sig gå till sängs många timmar tidigare, men väntar uppe för att välkomna oss. Hade han inte gjort det så hade vi nog kört än, för han ringer och ber oss vända eftersom han sett oss passera.

Lejonklippans kennel har just nu inte en utan två kullar som väntar på att flytta hemifrån, och det är ljuvligt med så många valpar omkring oss. Dottern är i sjunde himlen, och jag trivs. Det är särskilt en liten dam som fångar min uppmärksamhet, som med pondus bryter sig in i syskonskaran och tar för sig, som gärna ligger och kelar en stund och som ser helt underbar ut. Jag får bekräftat att så fel kan jag inte ha för Petra har bestämt att den tiken ska behållas.

Vi tar med oss både dråpliga episoder med liten valp-stort köttstycke, katt- & hönsjakt och mindre roliga som när Reha blir tillplattad av tre tikar som samspelta ger sig på henne. Men morgonen innan MH:t pratar jag ihop mig med Petra om att kanske ta lilla gulingen (Lejonklippans Ruff-N-Tuff) som fodertik, och vi verkar rätt överens. Jag måste få frun med på det och Petra vill vara säker på Pinglans (Kaksis syster Oops en sån pingla) röntgenresultat innan hon lovar för mycket.

Så blir själva MH:t lite av en antiklimax, mina hundar är rätt lugna bägge två medan hanen visar upp en rejäl portion lek- & kamplust (hela resultatet går att se här) så var bägge utan kvarstående rädsla. Det kommer fram att jag som trodde tiken hade mer skärpa omvärderar lite, för jag får bla se Kaksi i sträckt koppel framför mig ta till brösttonerna mot spökena. Reha kontrollerar dom i sittande ställning, tyst men med spetsade öron och fladdrande nosvingar. Det är i alla fall tydligt att jag har stabila hundar med bra psyke, som lämpar sig för det mesta man kan tänka sig i tävlingsväg eller hemmiljö.

På resan hem slår det mig att i september har vi hunnit ta hem första pris i öppen klass med Kaksi, han fick tom CK på Sofieroutställningen, göra tävlingsdebut i vatten och vinna, klara av mentalbeskrivning galant och en låååång resa. Dessutom har vi blivit med valp igen, fast det inte var tänkt att bli riktigt än. Ett september i riktigt hundväder, i hundarnas tecken. Det är kanske tur att valphämtningen ska ske i oktober, annars hade det kanske blivit lite för mycket. Jag är måhända galen, men inte riktigt så mycket!

Axel Schäring